Klockan är strax efter ett på natten. En onsdag. Vi står och håller om varandra. Han har perfekt längd för att jag ska kunna gömma mig i hans halsgrop. Det är första killen jag någonsin kunnat göra det med eftersom jag inte mäter mer än 155 centimeter över marken. Jag har aldrig haft problem med min längd men när vi står där och jag blundar undrar jag när jag nästa gång ska få känna den känslan igen.
Vi halv tre har vi klarat av flera onödiga detaljer om våra liv för att fortsätta få stå där med varandra så nära.
Han: Det är tur att vi inte började träffas så här tidigare. Då hade det nog blivit något mer.
Jag: Mmmm (och då menade jag det)
Han: Du är alldeles för snäll för mig.
Jag: Du vet att ingen har fått mig så arg på två år som du har på två veckor.
Han ler.
Jag ler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar