30.

Jag tror jag har tappat alla mina känslor för tillfället. Det känns inte som att något spelar någon roll längre.
Jag var till Paris förförra veckan och gick förbi den fantastiska bron där kärlekspar har låst fast sin kärlek med hänglås. På ett hänglås stod mitt namn och när jag förste bort ett annat lås som hängde för stod där HANS namn, alltså herr Js. Hur sannolikt är det egentligen på en skala? Ont gjorde det i alla falla för en stund. Sedan blev jag känslolös igen. Därför får inte längre hans sms mitt hjärta att klappa fortare längre. Jag har gett upp. Allt.

29.

När min inkorg blev så full att inga sms kunde varken skickas eller tas emot ja, då raderade jag alla utom hans. De börjar kännas mer som minnen. Att han verkligen fanns i mitt liv en gång i tiden.

28.

Igår slutade mitt vikariat. Det betyder att jag nu inte bara ensam. Jag är obehövd också.

Vi människor är verkligen flockdjur och jag undrar vem som kom på att vi plötsligt skulle tvingas in i fyrkantiga boxar och leva där utan att heja på grannarna. Vi trivs väl inte med det? Jag gör det inte, även om jag gillar att stänga in mig då och då. När jag kommer ut vill jag att någon ska ha saknat mig. 

27.

Jag hade nästan glömt hur han ser ut. Fick lov att leta upp ett foto på facebook där jag vet att man kan se hans fina blick. Däremot är det inte som i verkligheten. Jag trodde inte på klyschan "ögon djupa som brunnar" innan jag träffade herr J. Han har så långa fina fransar som fångar ljuset och mörka ögon som fastnar i mina när vi ser på varandra.

Det är nog bra att jag inte kan se dem i verkligheten.