Jag undrar ofta vad det är som gör att vissa håller fast hela livet med den första de träffar medan en annan får prova sig fram från famn till famn. Jag har flera vänner av båda sorter. Själv är jag av den sista.
Det är så fint när de kan berätta att; jo, minsann det är första förälskelsen som ligger bredvid dem i sängen när de vaknar- tio år senare. Så fint att kunna säga till sina barn; jag har inte varit kär i någon annan än er pappa.
Jag kommer i alla fall att kunna berätta hur det känns att dumpa, bli dumpad, vara olyckligt kär och att aldrig riktigt få den man vill ha. Det vill säga, om jag hinner stanna länge nog hos någon för att få barn. Eller att han stannar nog länge hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar